månadsarkiv: december 2013

Saknaden tog över

Idag kunde jag inte hålla mig från Claudia längre. Det känns som om det är typ en vecka sedan jag lämnade henne. Men det var.. i förrgår..? DÖR av saknad!!! Jag var där ett par timmar i morse och borstade, gjorde iordning och skrittade fram henne innan jag kikade när Ebba och Marianne red. Det här blir lite rehab för Claudia och det känns bra. Jag ska berätta mer om allt så fort hon är hemma igen. Men det var ändå skönt att se henne igen och jag blev nästan tårögd när jag skulle pussa henne hejdå. Kanske åker förbi i morgon igen, hihi.

Årets sista dag idag förresten! Alla verkar dundertaggade och för mig är nyår inget speciellt alls faktiskt. En siffra byts ut och världen kommer vara rosa när vi vaknar i morgon? 😉 Nää men alltså måste det bli nytt år bara för att man ska kunna lova sig själv saker, uppnå nya mål och sikta högre? Verkligen inte!! Jag ser varje dag som en utmaning och inte behövs det en överskattad högtid för att motivera mig inte. Ikväll blir det tre-rätters och mys med människor jag tycker om. Annars håller jag mig till cola och soffläge! Är jag ensam om att vara 20 bast och supertorr? 😀

20131231-153222.jpg

Framskrittning tidigare idag! Världens fluffigaste öron..

/Ingrid

Hemma är underbart

Jag är hemma och utskriven från sjukhuset. Så himla skönt! Undersökt från topp till tå med sönderstuckna armar. De tror att jag fick en ”tia”. Alltså en hjärnblödning/syrebrist i hjärnan som snabbt går tillbaka och inte går att se på röntgen. Men det känns bra att vara hemma och jag är livrädd för att känna av något igen. Kan tiden gå långsammare än när man ligger nedbäddad i en sjukhussäng. Nepp! Fyy, aldrig mer, förhoppningsvis. Det lustigaste av allt var ändå att de frågade om jag var idrottare på elitnivå eller något sådant för jag hade extremt bra vilopuls. Haha, nää, bloggare it is 😉

Jag och Diego var ute och åt min favorit förut. Bakad potatis med fetaoströra. Mmmm, det behövde jag efter all sjukhusmat som mest bestod av mos, fisk och aprikoskräm. Klockan börjar bli ganska mycket nu och kvällen har spenderats i soffan med ost och kex framför en skräckis. Nämnde jag hur skönt det är att vara hemma igen? Jag tror aldrig jag uppskattat det så mycket tidigare – och då ÄLSKAR jag att vara hemma. Nu måste jag sova, är så trött. I morgon ska jag hälsa på Claudia som jag saknar ihjäl mig efter och resten av nyår blir lugnt. Jag ska ligga på soffan och sippa in 2014 med en kall Cola! Glatt vetandes att jag kommer vakna upp utan att vara bakis och starta det nya året på bästa sätt 🙂

20131231-002706.jpg

Trött och osminkad, men precis lika glad ändå!

/Ingrid

Double up

Två nya västar har precis flyttat in i min garderob. Den röda kommer från Sebos, som just nu har mellandagsrea, och den blåa fick jag av mamma i julklapp. Jag fick även en brun tröja med blåa detaljer från HV-Polo som matchar perfekt. Så fort jag får rida ska jag visa er allt från hästryggen!

Skärmavbild 2013-12-30 kl. 14.41.08

Att arbeta hästen från marken..

Galet tråkigt eller nyttigt och roligt..? Jag håller på det sistnämnda! Att longera, tömköra, lydnadsträna etc brukar många tycka är galet tråkigt. Ungefär som när hoppryttare ska rida dressyr, haha.. Likaså lösgörande arbete. Det tycker jag är bland det absolut roligaste som finns och kan ägna timmar åt att planera, mjuka upp, studera och nå målet. Grundarbete är helt enkelt något som alltid kommer ligga mig nära hjärtat.

Innan jag blev inlagd på sjukhuset var jag hos Marianne och fick hjälp med just tömkörningen. Jag har longerat en hel del innan men tycker inte alls att det ger samma effekt. Runt, runt, runt, runt. Nää, tråkigt och slitsamt för både ben och hjärna. Anledningen till att jag inte startat upp med tömkörningen tidigare är på grund av att jag inte vetat i vilken ände jag ska börja eller hur jag ska tänka. Börjar jag fixa och trixa själv finns risken att det inte blir så bra som det skulle kunna bli. Starten är viktig och jag vill att det blir helt rätt redan från början. Så Marianne tömkörde och berättade medan jag tittade, analyserade och tog till mig.

20131222-210022

Jag nämnde ju att Claudia hade svårt att förstå när vi satte tömmen direkt till bettet och sprang hellre bort från arbetet och spände sig som en stålfjäder. Istället lät vi den löpa genom bettringen och tillbaka till gjorden. Alltså  som en gramansammansättning. På det viset kunde vi visa henne vägen till bekvämt och bra arbete snabbare. När tömmen löper genom bettet blir det heller inte som en statiskt inspänning då den går att reglera precis som ett tygeltag. Självklart blev ett par av er upprörda över detta, vilket jag var väl förberedd på. Vi kanske borde diskutera inspänningar i ett kommande inlägg..? Åsikterna är ju minst sagt delade… Det tog den vanliga tiden för Claudia att bli varm i kroppen men sedan blev hon riktigt fin och såg ut att trivas och tycka det var riktigt behagligt att spänna av och använda bakbenen istället för att göra allt för att smita undan.

Dagen innan och dagen efter jul hann jag testa mig fram själv lite på hemmaplan. Det tog mig en stund att få koll på tömmar, hitta stödet, få koll på styrning och allt det där. Men jag tycker faktiskt att jag lyckades väldigt bra på egen hand. Åtminstone eftersom smartasset Claudia hittar varenda genväg! Inte minst så är det galet roligt att se sin häst från marken och ens egna ben börjar leva sig in i det hela och hittar takt och schwung. Haha 🙂

Men hörrni. Hur mycket tid lägger ni på att arbeta från marken med era hästar. Eller lösgörande och balanserande arbete över lag? Det värsta jag vet är när man kikar på träningar och det kommer in hoppryttare som på en gång häver ur sig att dressyr och markarbete är det tråkigaste som finns. Gaaah, jag vill bara ruska om dem, hårt!! Wake up. Om ridning inte handlar om en lösgjord, harmonisk och lydig häst. Då vet jag inte vad…

20131229-212721.jpg

Dagen efter julafton när jag tömkörde för andra gången. Om jag aldrig mer skulle få rida skulle jag lätt kunna ägna mig åt tömkörning och lösgörande arbete från marken resten av livet. Jag tycker det är så himla roligt!

/Ingrid

Lillhästen på tävling

Eftersom Cupido lyckades skada sig ett par dagar innan KM fick ju Lagontia åka med istället. Hon var och är som sagt långt ifrån redo för en tävlingsdebut men spela roll. Det var en kul grej samtidigt som hon fick lite mer rutin. Passande nog hade vi åkt iväg med henne till ett ridhus för första gången ett par dagar tidigare!

Mamma började med att promenera henne för hand ca 45min på tävlingsområdet för att hon skulle känna sig avslappnad och lugn i miljön. Visst spände hon sig lite till en början men hon var fortfarande smidig att hantera till skillnad mot en viss fux som blir mer vild än tam när han anar något skoj.

1

Sen longerades hon ett par minuter på framridningsbanan. Hon passade på att visa upp sin flashiga trav och se sådär allmänt bedårande ut!

Efter det fick jag hjälp att sitta upp iklädd min pansarutrustning. Inte det snyggaste när man ska ”tävla” dressyr men det kändes som att säkerheten gick före i detta avseende med tanke på att jag skulle rida en väldigt grön sadeltvångshäst i ny miljö med andra hästar och folk för första gången. Ja stövlarna kändes också obligatoriska haha! Dom har kanongrepp som gör att jag behåller en stadig skänkel även vid bock och bus.

Föra att göra outfiten lite mer dressyrigare tryckte jag på mig pikeurkavajen under västen samt en fluffig sidenplastrong haha!

2

Jag red bara fram en kort stund och kände på henne i alla gångarter. Gjorde lite galoppfattningar och tempoväxlingar för att kolla av lydnaden. Sen var det inte mer med det.

3 4 5 6När vi kom in i ridhuset tittade hon sig runt lite men var väldigt sansad. Så himla okomplicerad häst!

Uppridningarna och halterna blev på dubbla spår allihopa, sånt har hon inte gjort förut så hon forstod inte det där med att hålla en linje. Men det var väntat.

I travökningen började hon jättefint och dansade iväg sen efter 3/4 fick vi ett galoppinslag som jag tar på mig helt och hållet då det verkligen är en balansgång hur mycket man ska hålla om på en så känslig häst.

Hon fattade rätt i båda fattningarna och gjorde riktigt fina galopper. Kontrollerade och bäriga.

7 8 9 10 11Jag har supernöjd med henne och längtar efter den riktiga tävlingsdebuten!

/Linn

 

Hela historian

Hör och häpna, fram till och med den 20 Oktober har Cupidos lyckats hålla sig skadefri. Det är en ganska lång period när det kommer till honom.

Men den 20 Oktober för alltså dryga två månader sedan bestämde vi oss för att löshoppa hästarna en sväng. Cupido vart sjövild och tyckte det var på tok för kul så han hoppade studs i kombinationen och låg ner i svängarna. Vi stannade honom och gav kraftfoder emellan vändorna osv för att han skulle coola ner lite men det gjorde ingen nämnvärd skillnad. Han hoppade rätt flackt och långt istället för i en båge. Det gick för snabbt så han hann inte upp med bakbenen helt enkelt.

Precis efter rivningen verkade han lite öm på ena bak. Men när jag promenerat någon meter var det som inget någonsin hänt. Så vi tänkte att det kändes nog som när vi slår i armbågen riktigt hårt, det gör göront först sen känns det inte längre. Så när vi kollat så att han verkade röra sig rent och inte ömmade fick han ta några språng till. Lika het som tidigare tyvärr men lugnade sig så småningom.

9 10 14 19 21 22 25 26 27 28 30 33 34

Dagen därpå kände jag igenom honom ordentligt kollade så att han var ren och promenerade honom för hand. Han var helt som vanligt varken öm, varm eller svullen. Det brukar de ju inte bli av en kraftig rivning men jag tänkte att man kan aldrig vara nog försiktig med tanke på våran vanliga otur.

Sen reds han som vanligt i ca 1,5 vecka. Eller ja, jag kom in i en dålig period så han gick typ 3 pass i veckan. Var precis lika pigg och glad som vanligt. Riktigt bra gick det! Tränade kondition några av passen där vi rullade på läänge i galopp. Sen kom han in från hagen den 31 Oktober med en kraftig svullnad och svag värme i ena hasen. Min första tanke var: Skit jag har tränat för hårda konditionspass så han har dragit på sig en överansträngning/inflammation i hasleden! Det fanns inte en tanke på rivningen vid löshoppningen 1,5 vecka tidigare eftersom han inte haft några bekymmer där emellan.

Jag promenerade honom för hand i 3-4 dagar utan att svullnaden gick ner något alls så jag ringde till Husaby och bokade en tid för undersökning. Jag beskrev hur det såg ut och fick rådet att jogga honom tills besöket den 11 November för att skapa cirkulation så att svullnaden skulle gå ner. Detta såklart förutsatt att han inte var oren eller ovillig i ridningen.

Jag joggade ett par dagar och han kändes fin men så en dag gjorde han som en lätt kospark med det bakbenen vid två galoppfattningar under ett pass. Då ringde jag igen och vart rekommenderad att bara promenera honom för hand istället tills vet-besöket så det gjorde jag.

Vid veterinärbesöket var han inte oren vid varken longering eller böjprov men fortfarande svullen och lite varm. Så vi tog några röntgenbilder och under tiden hörde jag veterinärerna prata med varandra om att de aldrig sett något liknande och att det var extremt komplicerat osv. Det vände sig i magen på mig. Efter det gjorde vi ett ultraljud också för att se hur mjukdelarna i det området hade klarat sig. Det var ett flertal ligamentskador på de mindre ligamenten vilket var betydligt allvarligare än de lösa benbitarna i hasleden som jag först hört dem prata om så allvarligt. Åh.. toppen!

Jag som trodde att han fått en överansträngning och skulle bli bra av en spruta i leden, oj så fel jag hade! Det hade ju varit rena drömmen i jämförelse.

Dom funderade om det kunde ha varit en spark från någon av hagkamraterna som orsakat detta men skadan stämde inte riktigt överens med det datumet utan såg någon vecka äldre ut. Då kom vi att tänka på löshoppningen och alla bitar föll på plats för veterinärerna. Både vi och dom tyckte dock att det var väldigt märkligt att han inte haft mer ont eller visat någon som helst hälta.

Efter vet-besöket fick han stå ute i en liten sjukruta och äta ur finmaskiga hönät dygnet runt för att hålla sig avslappnad och sysselsatt. Förutom att gå från boxen till rutan fick han promenera en runda på max 10min per dag om han höll sig lugn pga riskerna att förvärra ligamentskadorna.

IMG_1284

Den 21 November opererades som sagt ett tjugotal sprängfragment bort ur hasleden inne på Skaras klinik. Det var trasiga fragment ända bort i den bakre delen av leden.. Risken med denna operation var att han kunde få en kronisk hälta även om han inte var halt innan eftersom leden och fragmenten är inbäddade i de trasiga ligamenten och om man kommer emot dem och rör till det kan skadorna på dem förvärras. Men vet tyckte ändå jag skulle göra den då utsikterna om den lyckas ser betydligt bättre ut om han inte drar på sig artros i leden pga att det togs ut så mycket massa.. Ja inte så positiva besked men vi genomförde som sagt operationen och inte fören 2 månader därefter kan man få några som helst svar på hur prognosen kan komma att se ut. Nu är det ca 3 veckor kvar till återbesöket.

IMG_1297IMG_1292IMG_1304IMG_1231

Just nu verkar han må rätt bra. Han är lugn och nöjd med sin tillvaro trotts att han står på box. Det är som att han insett att det inte är någon ide att stissa upp sig då det inte kommer hända något spännande. Han håller sig till och med i skinnet när vi är ute och promenerar, för det mesta i alla fall 😉 Han är fortfarande varm och lite svullen i hasen men jag har haft telefonkontakt ett par gånger med veterinären som opererade honom, en distriktare samt en som kollade till honom när hon fixade tänderna på Lagontia. Det var ingen fara men hon tyckte också det var lite märkligt att det inte gått ner vid det här laget. Men det kan bero på att han är väldigt stillastående.

Ni är välkomna att ställa frågor om jag har skrivit något knasigt eller så!

/Linn

Något jag aldrig förstått

Jag har fått komma hem på permission men ska tillbaka till sjukhuset i morgon bitti igen för benmärgsprov. Det första jag får kommenterat till mig är ”värsta jag gjort, spydde som en gris och blev inlagd 6 dagar till efter det”. Tack och bock. Ibland krävs det väldigt lite för att lätta upp stämningen 😉

Just nu har vi precis lastat av Claudia hos Marianne. Hon ska vara där ett par dagar då jag får ont i magen av att veta att hon bara skruttar runt i hagen hela dagarna. Hon blir stel så fort och måste röra sig varje dag. Där emot gör det ännu mer ont i mitt hjärta att lämna iväg henne. Visst, mamma har tagit hand om henne när jag varit utomlands och så, men jag har liksom aldrig lämnat iväg henne så här. Bort till ett annat ställe utan att jag är där varje dag. Förhoppningsvis blir jag inte inlagd i morgon igen för då ska jag åka dit och hälsa på henne på en gång ❤️

Vi diskuterade lite igår angående att skaffa en medryttare till Claudia nu när jag ska köpa en till häst. Jag var snarare TVÄR-emot hela diskussionen, haha. Det här med att köpa häst och sedan låta någon annan sköta och rida den ett par dagar i veckan. Jag förstår inte grejen!? Inte lämnar man väl bort sin katt eller hund 3 dagar i veckan för att man inte har tid att gå ut med den? Antingen gör man sig tid eller så skaffar man dem inte. Självklart kan medryttaren säkert ta hand om hästen minst lika bra, men skaffar man häst är det väl ändå för att man VILL spendera varje eftermiddag i stallet. En fika eller shopping på stan kanske är värt att offra, hundra gånger om. Hästar är ju ändå en livsstil. Eller så är det jag som fått det hela om bakfoten 😉

Så här sitter jag nu och känner mig depp för att Claudia för första gången på fem år har ”lämnats” bort ett par dagar när jag har stallförbud. Aldrig i livet att jag skulle kunna tänka mig att känna så här flera dagar i veckan. Otänkbart. Men hon är i goda händer!

20131229-152715.jpg

/Ingrid

Komplett

Åh, titta vilken fin plastrongnål jag fick av Linn igår! Just det var en av de grejer som fattades i min lilla ”tävlingskollektion” så nu ser jag fram emot att få sätta den på plastronen. Nördig som man är 😉

Förresten, när har ni planerat första tävlingen och vad har ni för mål på tävlingsbanorna 2014? 🙂

20131228-123017.jpg

Då var det dags

Först och främst vill jag tacka så mycket för det varma välkomnandet jag fick i kommentarsfältet men också för att ni varit både stöttande och omtänksamma under tiden som jag inte bloggat. Ja, jag har faktiskt kikat in bland kommentarerna då och då när jag började läsa bloggen igen!

Sen vill jag även ge Ingrid en riktigt stor eloge för att hon hållit igång bloggen så bra på egen hand och haft förståelse för mina sjukdomar, just det är något som betyder mycket för mig!

För er som undrar varför jag haft en längre bloggpaus beror det på att jag mått dåligt. Min läkare har sjukskrivit mig på heltid pga min psykiska ohälsa. Så jag har jobbat på att tillfriskna och återkomma till en hållbart och normalt liv. Detta både på egen hand och med professionell hjälp. Jag skulle nog våga säga att jag mår bättre över lag nu även om det går upp och ner. Det har hjälpt en hel del nu när jag fått mer förståelse och acceptans för mina sjukdomar.

————————————————————————————

Men nu till det som ni troligtvis har varit mest ivriga att få höra om, hästarna såklart! 

Jag har faktiskt varit iväg på ett par stycken dressyrtävlingar med Cupido under sommaren och hösten. Det är sånt som jag mår lite bättre av att göra då det är något som jag tycker är väldigt kul. Resultatmässigt så har det inte gått så fantastiskt bra, vilket jag inte hade väntat mig häller. Men vi har haft himla kul båda två vilket har varit huvudsaken för min del. Det och att skaffa rutin inför mina långsiktiga mål såklart. Vi har legat på mellan 59,6-63% i LC-klasser. Som sagt inget att hurra för men helt likvärdiga med våra framföranden.

18

Sen har vi även tränat lite för tränare. Mina favoriter dessutom, Anna Björkman och Johan Ekenberg. Johan är rena magikern när det kommer till hästar, han är så otroligt skicklig! Cupido har nog aldrig gått så bra som när jag tränade för honom sist.

1

Lagontia går från klarhet till klarhet. Hon är verkligen en riktig Linn-häst! Het, superkänslig, mjuk och rörlig. Sadeltvången är förresten nästan helt borta nu. Hon fick en ”attack” när vi tränade för Anna. Skuttade runt som en riktig rodeohäst och i sista språnget åkte jag i backen. Men ingen fara skedd för hon verkade inte skrämd av det när jag satt upp igen och red vidare.

1 (2)

Vi har även bytt stall. Både vi och hästarna trivs så bra där! Hästarnas välmående går alltid i första hand vilket är en väldigt stor trygghet. Det är ju så det ska vara!

Sen till det tråkiga som hänt i hästväg då. Cupido har lyckats skada sig igen.. Han rev väldigt kraftigt när han löshoppades. Eller det är en underdrift, det small verkligen! Ett tjugotal sprängfragment fick opereras bort ur hasleden för ca en månad sedan. Som om det inte vore nog fick han omfattande liggamentskador i samma område. Så nu står han på boxvila och inte fören om ca en månad går det att se hur prognosen för ligamenten ser ut. Så det återstår att se om han kan bli en ridhäst igen och i vilken omfattning i sånt fall. Hans allmäntillstånd är i alla fall bra. Han är väldigt lugn och avslappnad, förändrad. Jag trodde han skulle bli tokig av boxvila. Men istället är han väldigt gosig och ja lugn. Han äter dygnet runt i ett finmaskigt hönät och får mycket kärlek i form av ryktning, gos och pyssel.

36

När han precis hade skadat sig skulle vi egentligen rida KM två dagar senare. Så jag var ju helt inställd på det och supertaggad såklart. Så då frågade jag mamma lite i förbifarten om vi inte kunde slänga med Lagontia istället. Hon bara skrattade åt mig och förstod inte att jag var seriös. Hästen var bara riden 2-3 månader, hade aldrig gjort halt ur trav, vänt rätt upp, fattat galopp på långsidorna, blivit riden utan att longeras först osv.

Men jag fick min vilja igenom i alla fall, som en kul grej när Cupido inte kunde åka. På halterna och uppridningarna fick vi 3or annars var det 6or rakt igenom och en 7a haha! Inte illa pinkat ändå, dessutom var det jätteskoj! Fick massa beröm för min mjuka och följsamma ridning vilket gjorde mig mer än glad!

9

/Linn

När besökstiden är slut

Hejhopp. Haha vilket töntigt hej. Besökstiden var slut här för en liten stund sedan och jag har haft sällskap de fem timmar den varade. Diego har varit här hela tiden, mamma och Jonte kom förbi två gånger, Linn var här en stund och så pappa. Men när alla försvinner blir det plötsligt så extremt ensamt. Nästan vidrigt ensamt och tråkigt. Diego skulle iväg på bio och familjen hem och äta tacos. Och här ligger jag.

Jag var på magnetröntgen tidigare idag men har fortfarande inte fått resultatet. Så jag blir kvar här minst en natt till. Jag förlorade synen i vissa fält tidigare idag, fick huvudvärk och började spy igen, så de håller mig kvar. Vill bara heeem! Klockan är liksom inte ens 8 och de släcker redan för kvällen. Bara jag och 70+are på strokeavdelningen. Jag ska nog gömma mig under täcket och titta på film i brist på annat..

20131227-195257.jpg

Min smak

Hur snygg är inte den här hjälmen? Eller så är det bara jag som tycker det? 😉 Ser den framför mig tillsammans med ett par cognac-stövlar och bruna kläder med bronsmedaljer. Mmmm, 4500 kr kostar den och kommer från Uvex. Lite väl dyr, men gillar ni den eller inte?

20131227-121507.jpg